Var ute med Johan i skogen ett par timmar ikväll. Det är alltid skönt att göra helg med en brasa i mörkret i skogen. Det borde man göra varje vecka. Det är mycket avkopplande. Nästan varje gång.

Men inte idag! Jag skulle pilla loss lite näver från en björkklabbe och tror ni inte att klumpedunspojken slinter med kniven och gör ett stort hål i sitt finger. Fram med papper och badda och torka och på med snö och på med mer snö och torka med papper och på med ännu mer snö och det ville aldrig sluta blöda!

Aldrig kanske var att ta i. Johan har ju, van naturguide som han är, alltid med sig ett portabelt litet lasarett så jag fick låna ett plåster och lyckades pilla på det lite lagom sträckt så att såret hölls ihop. Men när jag, i hemmets lugna vrå, tog av plåstret så nog blödde det fortfarande.

Tänk vilka äventyr man får vara med om!

Plockade fram min gamla gitarr idag och plinkade och plonkade lite. Det borde jag göra oftare! Inte bara för att det är roligt, utan också för att man får så in i bänken ont i sina små fingertoppar när man spelar sällan. Ofta eller inte alls!

Jävligt rock’n'roll att sitta och göra fula miner för att man fått blåsor på fingertopparna. INTE! Om man hade kompletterat med att spela jättejättehögt hela natten och slagit sönder ett hotellrum och fått en miljon könssjukdomar och tömt en låda Jack Daniels på en kvart så hade man kunnat komma undan med att grina illa åt några blåsor, men inte som det är nu. Vika tvätt och ha ont i fingarna är INTE rock’n'roll.

Sen måste jag bekänna en sak också. Det var inte min gitarr jag plockade fram. Det var Sagas. Det är ett konstigt missljud i min. Fast min är bättre och skönare att spela på. Surt.

Surt också att jag måste spela jättejättemycket på Sagas gamla gitarr för att kunna motivera ett köp av en ny åt mig

Så, Dagny, här fick du en sjukt tråkig historia att läsa. Var det värt det? Du som tjatar om att jag borde blogga fast jag inte har nåt att skriva. Var det verkligen värt det? Va?!

Nu har dom suttit/hoppat/slagit sönder frigolit-isbjörnen ”Nalle på stan” som är en del av ljusfestivalen Höstljus här i Umeå. Den har hjul under fötterna och tanken är att folk skall kunna flytta omkring den så att den inte står på samma ställe hela tiden.

Lite ”frihet under ansvar”. Klarar dagens ungdom av sådant? Bevisligen inte.