Den första April är en av de roligare dagarna på året; man får surfa runt på olika webbsidor och läsa i dagstidningar och försöka lista ut vilka artiklar som är på riktigt och vilka som är på låtsas. Brukar vara ganska enkelt, men ibland går man bet.

Ponera nu att man legat i ide eller bott på månen det senaste året och dimper ned på jordens yta igen idag, onsdagen den första April herrens år tjugohundranio, och ser tidningsrubrikerna. Vad skulle ni gissa på?

”IPRED”, låter skummt det där, ”Haha! Kolla! Dupontén släpar folk inför rätta. Utan polis!”

Mjo, fejk skulle jag nog tro. Ett riktigt dåligt, otroligt och smaklöst aprilskämt. Men icket. Det är alldeles på riktigt, men därmed inte sagt att vi inte är lurade.

SvDs och DNs digitala webbpressar verkar gå varma, och i bloggosfären (fy vilket ofattbart läskigt ord det är) skrivs det hyllmetrar. Läser man i bloggar och i kommentarerna i tidningsartiklarna så verkar det som om majoriteten är mot IPRED. Hur kan den då gå igenom? Vilken typ av demokrati klubbar igenom något så pass allvarligt utan folkets stöd?

Jag har under en tid nu roat mig med att bygga upp en rejäl kundvagn på CDON med film, TV-serier och musik, men jag känner mig djupt skeptisk till att beställa. Jag känner mig alldeles fantastiskt omotiverad att ge pengar till de otrevliga typer som pressat igenom denna lag, och jag funderar allvarligt på att bojkotta allt vad dom heter tills de har skärpt sig och taggat ned. Jag kan lägga mina tusenlappar på något annat istället. Ge mina pengar till någon som inte biter den hand som föder den.

Bojkotta bakåtsträvarna! Köp inga skivor, köp ingen film och, om ni kan hålla er, låt bli att ladda ned. Öppna upp era trådlösa nätverk! Visa dom jävlarna att vi inte ställer upp!

Så; Henrik Pontén m fl; om ni vill ha mina pengar får ni helt enkelt se över era strategier. Jag har ingen större lust att finasiera er privatpolis.

Vänligt men bestämt; far åt helvete.

Utflyktsdag idag. Fast inte utomhus så klart, utan inomhus; på Tropikhuset i Holmsund. Jag hade inte riktigt förstått hur mycket dom ändå har. Trodde att det skulle vara en knippe ormar och inget mer, men det fanns jättemånga olika ormar och någon enstaka spindel och ödla. En skygg sköldpadda fanns det också. Och några Klippmarsvin.. Men det bästa av allt var nog ändå de tre sorters apor som flängde omkring!

Vitörad silkesapa, Dvärgsilkesapa och Rödhandad tamarin fanns det! Tamarinerna ville vi prompt försöka ta med oss hem, men efter att ha pratat med en i personalen kändes det mindre angeläget. De går nämligen under smeknamnet ”Bit- och kiss-apor”. Om de tycker att man tillhör flocken så hälsar de genom att kissa lite på en och bita en i ansiktet. Det känns kanske lite sådär…

Vitörad silkesapa

Dvärgsilkesapa

Rödhandad tamarin. Som tydligen pissar och bits.

Någon sorts snok som vi fick kela lite med. Rysligt alert var den och ville orma sig in i min varma jacka

En skallerorm som inte var så glad att få besök.

Går att läsa mer på Sagas blogg om man vill.

”The Common Fire” är en dokumentärfilm som liknas vid en poetisk bro mellan två urfolk; pygméer i Kongo och samer här i norr. Filmskaparen Marius Billy presenterade en förhandstitt på den ännu ej färdiga produktionen tidigare idag i Bio Abelli på Västerbottens museum och jag var där för att få mig en smygtitt.

Samernas jojk blandades med pygméernas yèyi och tanken är fantastiskt intressant; att titta på vad två vitt skilda urfolk kan tänkas ha gemensamt. I praktiken fick jag med mig något helt annat därifrån; en liten, men ettrig, klump i magen.

Pygméerna var magra och hade skitiga kläder. En och annan gammal (med stort G) lastbil fanns med, men annars tog de sig fram till fots med hjälp av machete. Samerna var välmående och körde skoter och en och annan modern, blank bil syntes.

Det blev obehagligt tydligt hur oförskämt bra vi västerlänningar har det. Jag skämdes faktiskt lite.

Med andra ord: helt klart intressant, men jag fick nog med mig något annat än vad som var tänkt.