Ett experiment: Isterbandsbrödet ligger i bunken och jäser.

Isterbandsbröd

Jojo. Smakade inte alls fel. Tar nog med en kaka till jobbet imorrn för bedömning.

Jag var ju på MR för ”mitt onda knä” för några veckor sedan och när jag kom hem idag låg det ett brev från sjukan på köksbordet.

”Bäste herr Milton”, började brevet. På riktigt. Sjukt bra.

Sen fortsatte det med att det tydligen har utvecklats artros mellan knäskål och lårben på nåt vis och att det dessutom finns ett gäng med lösa broskbitar som skramlar omkring där inne. Mindre bra. Men det kan ju förklara varför det sprakar och knastrar och sprätter när jag böjer på knäet.

Men det är roligare med lägenhetsköpet än det är tråkigt med knäet, så än är humöret gott.

Eftersom vi bor i studentlägenhet och Saga bara har ett år kvar tills hon disputerar, och vi alltså bara har ungefär ett år på oss tills vi måste flytta, så började vi titta på alternativ för vårt framtida boende.

Vi har tittat på allt från hyreslägenheter till hus, men vi bestämde oss för att en kompromiss nog var den bästa vägen att gå; en bostadsrättslägenhet.

När vi var i Robertsfors förrförra helgen så såg vi en lägenhet i Bil & Bostad som kändes helt rätt. Vi kollade upp den på Hemnet när vi kom hem och på måndagen var vi på visning. Vi fattade helt klart tycke för lägenheten, så jag jagade runt och fick lånelöften från några olika banker och vi var därmed klara för budgivning.

Men, seriöst, en lägenhet på Berghem? Hur gärna vi än ville så fanns det ju ingen chans att vi skulle få den. Berghemslägenheterna brukar ju alltid bli tokigt dyra. Högt över utgångspris brukar dom gå. Men vi såg det som en bra övning. Vi hade ju ett år på oss att hitta något, och det är ju bra att börja i tid.

Så, lånelöfte och räkna på boendekostnader och fundera på vad som skulle hända om räntan blev sjukt hög och en massa annat.

”Budgivning blir eventuellt i slutet på nästa vecka” sa mäklaren på visningen. Senare lät det som om det kunde dröja en vecka till. Dagarna gick och jag började bli övervänt.

Så, idag, precis rätt i tid enligt vad han sa på visningen, ringer mäklaren och frågar om det är ok med budgivning senare på kvällen. ”Jovisst”, sa jag.

Fan.

Nu blev det spännande. Och det blev inte bättre av att två av de fyra intresserade endast var intresserade om de fick lägenheten för utgångspriset.

Klockan började närma sig det angivna klockslaget och jag började känna mig uppgiven. Inte en chans.

Så kom första SMS:et. 15 000 över utgångspris. Ojoj. En seriös rackare. Tre gånger minimihöjningen. Mäklaren ringer och vi höjer med 20 000. Hårt mot hårt.

Minuterna går. Fan. När ska nästa SMS komma? Vi börjar planera för nästa höjning. Än ger vi då inte upp! Vill dom ha lägenheten så ska det fanimig kosta!

Mäklaren ringer. ”Ja, man får gratulera!”

Va?!