Djurskyddet i Pålböle söndag 05 juli 2009, klockan 11:21

I natt bar sig Vilja, familjens golden retriever, väldigt märkligt åt. Hon stod och stirrade på en istället för att lägga sig och sova, och man släppte ut henne så stod hon bara och nosade i en hög med bôs som låg bredvid bron.

Tredje gången hon ställde sig och nosade i skräpet, klockan 01:30, så var jag tvungen att titta efter vad det var som var så intressant. Så vad var det som den gula hunden tyckte var så spännande?

Ett nedfallet svalbo. Med en död liten svalunge bredvid. Tänkte lite på om jag skulle slänga ut den till skogs.

Fast… Den andades ju!

Blev både glad och bekymrad. Det hade ju varit så enkelt om den hade varit död. Okomplicerat på något vis. En liten ledsen tanke och sedan lugn och ro. Nu blev allt så komplicerat. Vad gör man med en söt liten levande och värnlös svalunge klockan halv två på natten?

Jag plockade upp den för att värma den lite och gick några varv framför bron med tänkarmössan på. Men, vad är det där då? Tre svalungar till på andra sidan bron! Två levande och en död.

Jag höll i den jag redan plockat upp och gick in i köket och hämtade en plastlåda och en T-shirt som jag bäddade med och lade sedan ned de tre levande små svarta fallna änglarna i lådan.

Sen då? Jag smög upp på övervåningen och väckte min synnerligen kvällströtta fru. Hon lät inte speciellt glad. Förrän jag nämnde fågelungarna. Då blev det fart på tanten!

Ringde och väckte min mamma, då hon är en väldigt klok mor som brukar veta vad man skall göra med upphittade djur, men hon visste inte riktigt. Jag började nästan önska att jag hade drämt dom i väggen på en gång så att man hade sluppit oroa sig.

Vi kom fram till att fågelungarna i alla fall skulle få sova i alkoven över natten och så skulle vi ta itu med vad vi nu skulle göra med pippisarna på morgonen.

I morse såg vi att det fanns ännu en död unge uppe på fönsterblecket på övervåningen. Det måste ha varit där boet hade suttit. Tre levande, två döda. Av de som föll överlevde tre av fyra. Dom är ganska tåliga ändå, trots sin bräckliga uppsyn.

Saga surfade rätt på lite saker och vem man skulle prata med, och medan jag for på macken för att jaga maggot så ringde Saga runt lite. Jag fick inte tag på några larver, men Saga fick tag på en snäll kvinna på Fågelcentralen som sa att man kunde försöka bygga ihop boet igen, för med största sannolikhet finns föräldrarna kvar i närheten.

Så, vi tog en gammal burk Carte d’Or och slängde i resterna av det gamla boet i lådan, spikade fast den i närheten av där det gamla boet suttit och lade vi ned ungarna i den nya lyxvillan.

Nu sitter vi inomhus, för att inte störa, och hoppas på att fågelmamman eller fågelpappan hittar igen ungarna. Men hur det än går så känns det som att vi i alla fall har gjort ett gott försök!

Ssssch! Den sover!

Den piggaste och sällskapligaste av svalungarna

Lyxvillan

Jag trotsar min höjdskräck för att rädda liv! (Jag tog mig faktiskt ännu högre upp än på bilden)

Prefabhuset är på plats. Nu är det bara att hålla tummarna!

Lyckligt slut!

Fågelmamman har hittat sina ungar och matar dem för fullt!

Första klassens trugning

Stolt pippimamma som spejar

Epilog

Verkar tyvärr som om spöregn och åttagradig värme har tagit kål på pippistackarna. Jättetråkigt, men det är ju mycket möjligt att det vädret hade gått hårt åt dem även i originalbo. De fick ju en andra chans i alla fall